Så fick vi ett nytt besked på hur det går med våra utsläpp av växthusgaser. Klimatpolitiska rådet underkände även i år vad miljöministern sysslade med. Denna gång var det så negativt att hon vägrade att närvara. Kristerssons regering har gjort något som inte skett i Sverige på 50 år – den har ökat utsläppen. Samtidigt påstod han i sin regeringsförklaring att Sverige är en förebild för andra på klimatområdet. Regeringens politik går ut på att stoppa vindkraftparker, ta bort flygskatten och konsekvent fokusera på att göra det billigare att tanka med bensin och diesel. Väljarna ska inte behöva förändra sina liv i dag- inte tänka fossilfritt. Men, vad vet egentligen svenskarna om klimatförändringen?  Jo, 77 procent vet inte att halten av växthusgaser i atmosfären fortsätter att stiga, även om vi minskar våra koldioxidutsläpp, och 80 procent tror felaktigt att andelen el som producerats med fossila bränslen har minskat globalt. 

Börjar folk förstå allvaret med klimatförändringen? Inser man att det inte är ett litet särintresse i skuggan av alla krig och gängskjutningar. Inser man att det är helt avgörande för våra barns framtid? Det varma klimatet börjar krypa allt närmare vår egen generation också. Vi har ju nyss upplevt en vinter, som kantats av mer vatten än snö även i norr, Vasaloppet och VM i Trondheim är fortfarande kvar på näthinnan. Jag, som boende i Malmö, såg något, som fladdrade förbi under några dagar i mitten av februari. SMHI kallade det för vinter, men i sanning blev ”vintern” nästan 1,5 grader varmare än normalt i södra Skåne och torr med nästan ingen snö alls. I mitt yrke har jag följt vintrarna på nära håll ända sedan 70-talet. På 80-talet- närmare bestämt -85, -86 och -87 arbetade isbrytare på Öresund och någon vecka i januari 1987 hade vi runt -20 grader, samtidigt som det blåste styv kuling. Då frös vi sannerligen, men överlevde trots allt. Nu klagar man på vintern om det kommer några flingor snö!!